Jag har funderat på det där med CSN lån. Ska jag ta det eller inte?
Det finns många som säger att man ska undvika lån så långt det går och sen andra som säger att CSN lånet är så pass förmånligt att man ska ta det och spara på kontot/fonder/aktier för att räntan är så pass förmånlig.
Jag ligger nog mot sidan att undvika lån så gott det går. Jag lever hellre på bidraget och tar ifrån sparpengar och snålar istället. MEN en summa ska man ha till buffert tycker jag. Börjar det gå mot den summan så kommer jag ta lån. Sen har jag också under uppväxten lära mig att man ska undvika lån så gott det går, det har noga också satt sina spår
Just nu ligger mitt lån på ca 30 000, det som är lite surt är att ca 12-13 tusen av lånet kommer från den tiden jag var sjuk. Blir man sjukskriven under studier så finns det en karens på 30 dagar och resterande av tiden (givetvis om sjukskrivningen godkänns av försäkringskassan) man är sjuk behöver man inte betala tillbaka.
Första sjukskrivningen var ca 2 veckor innan vårterminen skulle börja, jag var sjuk 2 veckor från höstterminen och hela vårterminen.
På hösten samma år (2014) hoppade jag på programmet igen, sen 2 veckor in på vårterminen så blev jag sjuk igen och även här var jag sjuk hela vårterminen.
Sjukskrivningarna tillsammans kostade mig 12-13 tusen kronor i lån. För att jag blev sjuk.
Jag tror jag har skrivit om det tidigare men tar det igen i sådana fall. En person som jobbar och blir sjuk får ersättning från försäkringskassan. En som studerar och blir sjuk får ersättning från CSN. Men är man student och blir sjuk, då får man betala CSN lån i 30 dagar innan det skrivs av. Är det verkligen ett rättvist system?
Men för att återgå till ämnet. Igår läste jag att en som tar fullt lån i 3 år har över 20 0000 i lån. Kände lite ångest av det.
Men jag får tänka på att jag har andra förutsättningar. Jag bor med min sambo i en 3:a i en studentstad och har en inneboende, här i stan kan man ta ut hyra rätt bra för en inneboende. Vilket gör mina månadskostnader låga. Jag köper inte heller kurslitteratur utan lånar, jag går nästan alltid över tiden på mina lån, men inte så pass långt att man får betala en avgift. Men det är en moralisk fråga om man tycker det är okej att göra så eller inte.
Får även en liten slant av mina föräldrar då och då.
Men vårterminen måste jag nog ta ut ett par veckors lån på då jag måste gå till tandläkaren.. Mitt högkostnadsskydd går ut i december.. I april går mitt högkostnadsskydd för läkemedel ut.. Måste köpa nya linser..
Sen känner jag att jag måste köpa 1-2 böcker till nästa termin, har börjat tröttna lite på att åka fram och tillbaka till biblioteket. Men det är termin 5 jag börjar så jag har ändå snålat med böcker i 2 år.
Den största oron av alla är tandläkaren, där kan man inte alls förutse hur mycket det kommer kosta.
Men jag tänker också, om jag hade tagit fullt lån hela studietiden och därigenom inte behövt oroa mig för tandläkaren, inte behöva leva alltför snålt som att kunna gå och klippa håret, köpa inredning osv.
Då hade jag nog haft en väldigt stor klump i magen gällande hur skuldsatt jag blir. Trots en bättre standard så hade jag nog mått sämre.
Lite oro för tandläkare har jag då jag inte vet hur mycket det kommer landa på, lite tråkigt att leva snålt är det också. Men JAG tycker det är värt att inte vara allt för skuldsatt när jag är klar med utbildningen. För jag hade inte alls tyckt om att veta att det är över 20 0000 jag är skuldsatt på. Trots att jag hade sparat majoriteten av de pengarna. För kommer man ut efter utbildningen och är arbetslös (förvisso går jag en utbildning där man i princip är garanterat jobb), eller blir sjuk så kommer inte tanken ligga på att man ska betala det mesta till CSN.
Utan det kommer handla om att man måste leva på sina sparpengar tills man hittar ett jobb, alt tills man blir frisk. Med tanke på att min SGI ligger på ca 5000 kr så kommer det inte alls vara kul.
I värsta fall- man kommer vara tvungen att leva upp sina besparingar för att sedan behöva gå till socialtjänsten för att be om hjälp.
Bankrutt och ha över 20 0000 kr i skulder.. Nu är jag medveten om att det här är verkligen ett skräckexempel, att man kan få nedsättning av lån om man nästan inte har någon inkomst osv. Men skräckexempel sker.
Men jag tror att jag nog max kommer ligga på 50 000 kr i CSN lån när jag är färdig. Förhoppningsvis 40 000 kr. Men det är nog lite beroende på tandläkarkostnader och om något oförutsett händer.
Mina drömmar är inte att jag ska bli helt ekonomiskt oberoende, men så pass att om jag blir sjuk/arbetslös att mina besparingar inte behöver sina, men att jag behöver snåla.
Vad ska man säga, 50% oberoende? Den andra 50% kommer genom att jobba, men det är för att få en bra levnadsstandard och kunna lyxa till det ibland.
Hur ska jag komma dit?
Planen är att fortsätta studierna. Börja jobba, kommer med all sannolikhet gå in på 25000 kr i lön. Börja spara tio tusen i månaden, åtta tusen för att leva för. 8000 kr kan tyckas lite att leva på, men jag som hela tiden levt på mycket mindre kommer nog tycka det kommer kännas bra att ha "så mycket". Sen kan man alltid öka levnadsstandaren allteftersom men jag känner inget behov att "maxa" direkt när jag får jobb.
Sedan spara ihop en del pengar och låna hälften för att köpa skogsmark tillsammans med mitt syskon. Betala av CSN, kommer inte prioritera det först, men kommer vilja betala av det hyfsat snabbt.
Börja spara pengar till hus och även på konto/fonder/aktier för att så småningom kunna leva lite på räntan.
Men vad som helst kan hända. Trodde att jag skulle ta examen nu i januari men sjukdom hindrade mig, nu är förhoppningen att allt går vägen och jag blir klar januari 2017 istället.
Känner att jag verkligen måste uppdatera mer här, för min egen skull. För att sen kunna blicka tillbaka.
